I'll let you know

jag hoppas du förstod när jag viskade vi är hela nu, du och jag.
tillsammans är vi inte trasiga längre.
det går att laga, bara man hittar rätt tejp.
jag ska laga dig, om du hittar mig igen.
du sov, men jag hoppas du förstod.
att vi är hela nu.
tillsammans är vi inte söndriga, men jag tror att jag behöver lite mera tejp.
så kyss mig, och somna om.
jag är glad att bara få ligga här, och se på ditt ansikte och känna doften av ditt hår, även om du inte behöver min tejp.
trots det så behöver jag din.
du var aldrig trasig. jag var aldrig hel.

men älskling, jag behöver din tejp...

jag behöver sluta tänka på dig.jag skulle behöva nåt som får mina tankar på annat håll.finns det inte nån som kan komma och få mig att sluta fundera på vad det är för fel på mig?jag kanske inte kan bli kär, men jag kan kanske sluta vara det. och det skulle verkligen hjälpa. jag behöver bara få ha lite kul.nån som vet hur man har kul och vill dela med sig av sina kunskaper? och inget snuskigt, i varje fall inte än. ;P nej jag skojade bara.
eller jag vet inte, jag vet ingenting just nu, men snälla, make me forget him.


mitt rum är snart klart förresten, det blir fint som snus.

och jag ska försöka hitta martinssons "aniara". hahaha...

neonskyltar på gatorna sänder ljus till mig och skatorna
alla dansar, och jag tänker; är du också själv?
var är du ikväll?

jag kommer aldrig tillbaka dit igen. aldrig tillbaka till du. jag vill inte deprimera folk, men jag mår ganska pissigt just nu.jag måste nog inse att jag måste tänka nästan bara på mig själv framöver för att jag ska kunna må bra igen.om jag kan må bra igen. och då menar jag inte bara psykiskt.jag kommer vara "glad" när ni ser mig, men jag kommer nog inte vara helt ärlig då.jag kan lugnt säga att jag skulle vilja må mycket bättre, but I can't see how I could, right now.det är sorgligt och patetiskt, jag vet, men jag måste få må såhär ett tag. eller två.försök inte skoja bort det, för det går inte. inte när det gått såhär långt.och jag vill inte bli vuxen längre.
det är förståeligt om ni inte vill läsa mer av mitt elände så visst. men jag tänker fortsätta skriva.
oavsett vad ni tänker.
för det är bra för mig och jag vill äta godis igen.

dom är uppe på taken, alla är högt över staden
sommaren snurrade fort, när vi bara snöade bort.
och jag vågade aldrig hålla din hand
vi är inte såna som i slutet får varann
  (...)
det var så mörkt, den kvällen jag gick hem,
och jag hade hoppats på något, hoppats på något

om du vill ha mig, nu kan du få mig så lätt

kommer du ihåg mig? nu kan du få mig
lura mig, nej, nej vad folk än säger...




men aldrig heller leva.

fan av deprimerande det måste vara att läsa vad jag skriver, men fuck, vad tror ni det inte är att skriva dem?
nu tänker alla; men skriv nåt glatt då! men jag kanske inte kan/vill det. jag är konstig, jag vet.



what's that about love?
oh, eventually it'll break your heart.


dom kommer kliva på dig igen.

det var hemskt. fruktansvärt att se en katt så skräckslagen, i fullständig panik, nästan kväva sig själv av att försöka komma ut ur kopplet. och jag kunde inte göra nånting. jag vet inte vad vi ska göra, vad som kommer hända med honom, men jag vet bara att det nog inte går att flytta på honom. fan I HELVETETS JÄVLA SKIT.

jag har packat upp några lådor i alla fall.

jag vill att du ska vilja att jag ska se på dig som jag vill att du ska se på mig.men OFTA.
helvete vad jag hatar det här.varför har jag ingen som helst tur i kärlek, det är ju inte som att jag har tur i spel precis...alla killar hatar mig typ. MEN KAN INTE NÅN SÄGA VA FAN DET ÄR FÖR FEL PÅ MIG så kan ja ändra mig och så kan vi leva happily ever after.


as if.



jag känner hur optimismen har tagit över mig. obs! ironi.

jag bor inte där längre.numera bor jag här.det känns, jag vet inte har inte lyckats känna efter än.
var och badade förut, det var kul. kickade äss på minigolf också. erik blev så knäckt att han nästan grät:Phahahahhahahahah, så ägd.



jag känner mig tom, jag har inte kännt nåt speciellt alls, med typ flytten och allt.
det enda jag kännt starkt över är det jag har berättat om.
det känns som fan faktiskt.
ärligt väldigt jobbigt.
jag tror faktiskt att det är det härligaste/värsta jag vart med om. fast jag vet inte.
men vackert var det iallafall på nåt vis. som i nån dikt eller film. fast filmer slutar lyckligt.

when everone's gone home, when the party is over, we will still be wrong for eachother.
when we're alone, in the middle of nowhere, we will still be wrong for eachother.

vad gör man om man hittat sin prins, men man inte är dens prinsessa?





jag bara undrar.

It's my life, it's now or never,
I ain't gonna live forever
i'm just gonna live while I'm alive



hur ska jag klara mig utan er?


release your inner visions.

jag klarar inte det här, fan vad jag älskar dig.

mist and shadow, cloud and shade
all shall fade, all shall fade.


nu har jag packat ihop allt jag samlat ihop under hela mitt liv för att lämna det hus jag växt upp i.
jag har inte fattat det än.

jag har läst era kommentarer, och jag älskar er så ofantligt mycket, det känns som mitt hjärta ska brista igen, när jag snart ska lämna er.
jag vet inte vad mer jag ska säga, jag kommer i alla fall alltid finnas för er som ni alltid finns för mig, glöm aldrig det.
och glöm aldrig mig.
jag vill inte lämna er, men ni förstår inte, jag måste göra det här. om det inte funkar vet jag inte vad jag gör.
jag måste. för min egen skull. annars, om jag inte kan spela teater, vad ska jag då göra med mitt liv?
det är ju bara det jag vill göra. jag kan inte tänka mig nånting annat, så därför blir fallet extra hårt, om det blir nåt. jag vill ju bara dö lycklig.
jag känner att det här  är det jag måste göra, och  det innebär att jag måste  lämna allt jag vant mig vid, allt jag älskat. och älskar.
jag vet inte om jag klarar det, men jag måste försöka.
kasta mig ut och hoppas att fallskärmen fungerar.
jag vet inte vad jag skulle göra om jag inte hade er här hemma som tror på mig, ibland gör inte ens jag det.
saker som är självklara för er är osäkra i min hjärna.
jag hoppas bara att ni ska fortsätta älska mig som jag älskar er, för utan er, utan er är jag ingenting.
ville bara säga det.
så att ni vet.
 

fan va omöjliga mina drömmar/krav är egentligen! eller hur? ofta jag nånsin kommer lyckas och kunna leva på teatern? ofta jag nånsin kommer kunna få dig?Ofta.
idag började jag nästan gråta när jag cyklade hem, för jag orkar bara inte.jag klarar det inte mer. om jag inte kan få dig, så vet jag inte. och det kan jag ju, som sagt var, inte, så jag vet inte.jag vet inte längre.
idag var jag så utmattad både fysiskt och psykiskt att jag höll på att ramla ihop, och önskade nästan att blixten skulle slå ner i mig så att jag slapp tänka och känna mer, ialla fall för ett tag. medvetslös, vad skönt det vore.
men jag får inte vara medvetslös, alltför många räknar med mig som en glad, hoppfull person.
och jag hatar att göra folk besvikna.FÖR många blir besvikna om jag inte hoppar omkring som en annan fjortis och säger dåliga skämt. är det jag?ÄR DET VERKLIGEN JAG? det kan man ju undra.
men jag ville bara säga att; snälla, inte mer, jag har förstått,men snälla, inte mer.




Tårar på tangentbordet, jag skrattar inte som jag borde.
jag har rensat ut min barndom, men skrattar inte som du gjorde.
har du ens funderat på mig?
säg ingenting, jag vet ditt svar.
jag kan inte sluta tänka på lukten av dig
av mig är bara förfall kvar.
men mest minns jag din lukt.

men jag behöver faktiskt få skriva av mig, och det är faktiskt min blogg.

But I know you never will.

jag vet att det bara betydde nåt för mig, jag antar att du inte tänkte alls på det som jag gör. jag vet inte, jag vet bara att jag kunde ha legat där, brevid dig för evigt, om jag bara fick känna din andedräkt blandas med min.
dina ben mot mina, huvudena tätt ihop. tänk, där hade jag velat vara för resten av mitt liv, men de andra vaknade, du likaså, och sa godmorgon. men då hände det jag blev lite förvirrad över, vi sover lite till, och du kryper åter ihop vid min sida. jag är ju bara glad att igen få känna samhörigheten, och hoppet tändes.
men när alla vaknat på riktigt, och var på väg upp, var allt som vanligt igen, samhörigheten jag tyckt mig känna var som bortblåst och jag börjar sakta undra; vad är det egentligen för fel på mig? ok, jag vet ett stort i just det här fallet, men annars? jag som faktiskt ser mig själv som en rätt okej människa, börjar plötsligt tvivla.
Har jag haft fel? Eller är jag inte god nog att få känna samhörighet? jag som hoppades så mycket... det är nog det som är felet; jag hoppas för mycket. jag vet att du antagligen inte ens har tänkt på natten, eller morgonen snarare, men jag kommer komma ihåg, om inte det, så känslan när du i sömnen vände dig mot mig och lade ditt huvud mot min hand och dina vader mot mina. och att du senare åter igen, i vaket tillstånd gjorde samma sak kommer nog för evigt fylla mig med glädje och förvirring. mest minns jag din lukt.

Ibland är jag lite egenkär, men det måste man ju få vara ibland.

Jag vet att det numera är mitt fel.men vad ska jag göra.jag vet inte hur jag ska sluta tänka omedvetet. det går väl inte.jag förstår inte.och det är jobbigt som fan.jag klagar för mycket också.problemunge!!!!!!!!!!!!!!
(Förlåt anton, jag VET; bara ETT utropstecken) jag orkar inte med detta mer.ta mig härifrån, bort från mitt undermedvetna, rädda mig.eller skäll ut mig för att jag bara tjatar om i.landsproblem. vilket som.
jag vill inte va med längre och känner mig isolerad.från vad är jag inte riktigt säker men, kanske vanligt liv, utan att behöva få helveteskval för ett glömt paket kamomillté.så borde det inte vara.eller ska det vara så? Ska livet för mig handla om té, novalucol och "hjälp, jag ska sova över hos en kompis, va jobbigt, va ska jag äta?"Men om mitt liv ska bli så, vill jag gärna veta det nu, för isåfall tar jag livet av mig.nu.och försök inte stoppa mig.säg sanningen bara.om man inte har nåt sant att säga;håll käften. det tycker jag. men det behöver ju verkligen inte bara ha med det här att göra.funkar på allt.jag får panik bara av att tänka på riktigt på hösten.kommer jag verkligen klara det?är jag stark nog?eller kommer jag lida, av att vara borta från allt, av att kanske behöva erkänna att jag kanske hade fel. att erkänna att jag är svag.krypa till korset. ta alla grejer som "men, skulle inte du gå värsta scenskolan på gotland? skulle inte du flytta dit?"och blickarna som följer när jag berättar att jag inte klarade det. att jag helt enkelt var, och är, för svag, för ung, för liten.
ja.nu kanske ni förstår varför jag har magkatarr.eller så gör ni det inte.jag bryr mig faktiskt inte, för jag har så mycket annat att ha i hjärnan.om du kunde trolla, skulle du ta bort det onda då?nej, för du skulle inte kunna göra det.FÖR DET ÄR BARA JAG SOM KAN GÖRA NÅT ÅT DET.men jag vet inte vad.och så är vi tillbaka där vi började.alltid tillbaka, alltid i en cirkel. jag kommer aldrig fram till nåt. om du gör det, snälla berätta, så kan jag låtsas komma på det själv och bli frisk.(yeah, right)

Ingen sörjer när du dör, ingen ska sakna det du gör, ingen vill veta var du köpt din tröja.
Och fast du gjort allt som man ska, du är artig, du är glad, och du har tränat bort din dumma dialekt...




"Jag fyller snart sjutton, sa Cecilia Lind."

Och imorgon ska jag jobba.
Rensa ogräs och kratta löv, eller va blir det?
Den här veckan ska jag, förutom jobbet, se till att få träffa kära malin och hasse, krama på horst, sen vet jag inte.
Jag mår faktiskt bra, ta i trä, peppar, peppar...
Hoppas det håller i sig annars behöver jag komma till ett sinnesjukhus för då lär jag få ett nervöst sammanbrott och skada folk.
Och det vill vi ju inte.

Tysta ner musiken.

Och jag önskar att du skulle vilja hålla min hand och hindra mig.
Men jag tror mig veta att du inte vill.

Sten anropar Horst: Jag vill leka, vill du? Vi kan göra fjärilar och gräva ner oss i sanden, sen kan jag ligga kvar där.