I'll let you know

jag vet att det bara betydde nåt för mig, jag antar att du inte tänkte alls på det som jag gör. jag vet inte, jag vet bara att jag kunde ha legat där, brevid dig för evigt, om jag bara fick känna din andedräkt blandas med min.
dina ben mot mina, huvudena tätt ihop. tänk, där hade jag velat vara för resten av mitt liv, men de andra vaknade, du likaså, och sa godmorgon. men då hände det jag blev lite förvirrad över, vi sover lite till, och du kryper åter ihop vid min sida. jag är ju bara glad att igen få känna samhörigheten, och hoppet tändes.
men när alla vaknat på riktigt, och var på väg upp, var allt som vanligt igen, samhörigheten jag tyckt mig känna var som bortblåst och jag börjar sakta undra; vad är det egentligen för fel på mig? ok, jag vet ett stort i just det här fallet, men annars? jag som faktiskt ser mig själv som en rätt okej människa, börjar plötsligt tvivla.
Har jag haft fel? Eller är jag inte god nog att få känna samhörighet? jag som hoppades så mycket... det är nog det som är felet; jag hoppas för mycket. jag vet att du antagligen inte ens har tänkt på natten, eller morgonen snarare, men jag kommer komma ihåg, om inte det, så känslan när du i sömnen vände dig mot mig och lade ditt huvud mot min hand och dina vader mot mina. och att du senare åter igen, i vaket tillstånd gjorde samma sak kommer nog för evigt fylla mig med glädje och förvirring. mest minns jag din lukt.