Tisdag, 19.02

Hejsan, idag slutade vi 13.20, MEN vi kunde ha fått sluta en timme tidigare om inte en av lärarna på min skola hade erbjudit sig att vara vikarie!
Hon sa att vi ju kunde göra läxor.
Nu var det ju så att  det inte fanns några läxor att göra...
Vi sa det till henne, för att vi kanske skulle kunna få sluta liiite tidigare ändå, men NEHE!
Hon planerar då in att vi ska lära oss konflikthantering!
ÅHHHH!!
Hon målar upp "en trappa" på tavlan och snackar i evigheter...
Åh... Jag skulle ha gjort som hälften av klassen gjorde; skolkat.
Aja, jag var nästan duktig.
Bara liite bitchig.
Fan, klockan är sju.
Shit Majbritt som min teaterlärare sa igår.
Jag är ensam hemma och har tråkigt!
Paps är och köper hus :D


Aja, bajs å kärlek på er

Måndag, 19.31

Jag vill inte, men jag är villig att göra det för er skull, för tro det eller ej men er lycka betyder faktiskt någonting för mig.











Pistagenötter, oh yeah.

Att välta får eller inte välta får, DET är frågan.

SÖNDAG.
Ödets dag.
Dagen då allt ska avgöras.
Skorpan å jag.
Akta dig, Gotland, här kommer SuperUrban och hon är jävligt bestämd.




Lördag 15.17

Den nervösa stämningen som låg i luften kunde nästan skäras med kniv och man kunde nästan ha byggt en igloo av den.
Nej men så var det i allafall där vi satt.
Jag skakade.
Men det var ju faktiskt inte så mycket att oroa sig över.
Allt gick skitbra faktiskt, till och med sången.
Haha, så nu ska jag bara klara av en monolog på Gotland om en vecka så kan jag pusta ut sedan.
Klart slut.

Midnattstankar

Tårarna som igår kväll blötte mina kinder

har nu torkat.

vitsipporna är inte häroch jag biter mig hårt i läppen

för jag vill inte bli sådär torr igen.

Min kudde är mjuk.

Paniken över livets komplikationer kvarstår,

trots att jag såg en vän le så underbart idag.

Din hud är också vacker i solsken.




Ditt skratt är fängslande, det klär mig i bojor.

Molnen som skymmer solen är nog inte elaka

trots allt,

de är nog bara rädda för mörkret.

Men om vi skulle rymma, du och jag,

då skulle kanske stjärnorna i dina ögon lysa mot mig igen.

Du skulle skratta och fängsla mig

bakom lycklighetens galler.

Du är så vacker med stjärnor.

Fängsla mig Ängel, jag behöver dina bojor.




Solen går ned över oss. 


Måndag, eller tisdag, mitt i natten.

Tårarna rinner, många, och gör min kind torr, igen
Vitsipporna dröjer, jag har lust att vara kär.
Mitt gamla nattlinne är för litet, men varmt, och nallarna med rosa blommor ökar min längtan
efter en vår.
Min andedräkt syns på pennan jag skriver med, men jag har faktiskt lite ont i nacken.
Tårarna rinner, många,
jag måste se hemsk ut.

våga vägra cheap MONDAY

Jag tycker att den här bloggrejen var rätt rolig...
Jag är visserligen helt ovetande om vilka som egentligen läser den, förutom mina kompisar, men ändå.

Idag hade jag teaterlektion, det var jätteroligt, kändes verkligen bra, min lärare hade hittat grym musik som hjälpte en enormt mycket att leva sig in i rollen.
Jag som spelar Lady Macbeth har ju en liten utmaning i och med hennes galenskap/besatthet, så minsta hjälp tackar vi för.
Men nu går det alltså bra, så mitt självförtroende inför de två kommande auditionerna(en audition+ett antagningsprov) har ökat lite, även om jag inte är sådär jättesäker på om jag har så stor chans.

Jag skulle vilja skriva något riktigt klokt och tänkvärt, men jag kan inte komma på någonting...
Jag kanske inte har något klokt att säga.
Önskar att jag hade det dock.

Kärlek//Urban (amanda)



Löjliga lilla panikslagna jag

Jag läste det jag skrev sist och förfärades över min panik.
Jag kan nog erkänna nu att jag var lite löjlig, men jag hade verkligen den paniken så kanske inte.
Jag har insett nu att det jag panikade över då kanske jag borde vara glad över istället.
Jag ska försöka att inte utsätta de stackare som kanske läser min blogg för fler panikattacker men jag kan tyvärr inte lova något. man vet aldrig med mig förstår du.
men tro nu inte att jag är ett nervvrak, jag lovar att jag är lite lugn av mig, ibland i allafall.
Okej, nog om det.
Igår var några av mina kära vänner på en klassisk tonårsfest med sprit å skit, strul å kul.
Men Indrus hade inte så värst kul.
Hon ringde mig och jag tyckte så synd om henne.
Men det ordnade sig hoppas jag.
Hade velat rädda henne men kunde inte.
Fanns ingen telefonkiosk för SuperUrban att byta om i.

Nej men nu ska jag snart klä på mig ( jag är naken) hoho, nej byta om heter det.








Sune: Min jul ska va kul
min jul får inte va ful
som påsken är gul
ska julen va kul
och snön ska va vit
och om den är gul
 så har någon pinkat på den!

Håkan: kanske en hund.

Men jag vet inte...

Jag har drabbats av första gradens hjälpmigpanik.
Kan någon snälla hjälpa mig ur det här?
Jag vill inte, jag VILL verkligen inte!
Eller jo, ibland faktiskt, men oftast inte!
VARFÖR GAV JAG MIG IN I DET HÄR???
Jo, jag vet jag var övertygad om att jag ville förut, men sen, nu....
Jag vill försvinna, eller att personen ifråga ska visa sig vara ett svin.
Snälla? HJÄLP.
(Visserligen är det inte helt jättefarligt, jag har faktiskt klagat om brist på just dettta i flera år men ändå...)

Smooth Criminal

Hej alla barn.
Jag och mina störtläckra kollegor i G.U.T.A har genomfört vår andra kupp.
Den första ägde rum i dorfiga Skillebyholm där vi efter noga planering anlade pepsodentpesten i killarnas sovsal ( de sov ) .
Nu har vi alltså gjort det igen.
Våran kära Julia fyllde år den 15 februari och vi skulle fira henne i fredags (lite sent jag vet), det hade kommit till vår kännedom att Julia länge hade velat ha en vägskylt.
Hmmm....tänkte vi, det kan väl inte vara så svårt att fixa.....
Så vi planerade (självklart, alla kupper kräver noggrann planering) och vi skruvade ned två skyltar åt vår vän.
Jag satt på Löjtnant Wiks axlar och muttrade.
Nu igår åkte jag och tre hetingar till kumla (där allting händer) och när vi gick av tåget tog vi helt enkelt en skylt med namnet på vår kära huvudstad på.
Denna handling var inte så jätteöverlagd då den inte blev så hemlig vi hade hoppats.
Men vi blev inte fasttagna (smooth criminals) och jag har nu en halv blå skylt i min väska.
Vi planerar en större kupp i vår men den får ingen som inte är en av våra soldater veta någonting om.
Klart slut från Löjtnant Oakflower