I'll let you know

hej
hur är det?
med mig är det helt okej, eller, ja, eller, jag vet inte.
det är skönt med jullov men jag vet inte, jag är så förvirrad, fastän jag är helt säker på vad jag måste göra.
det är så. move on.
men, jullov, innebär att dvd-spelaren inte får vila mer än några timmar per dag. just nu är det ally mcbeal.
jag och calle har nyss avklarat första säsongen av grey's, mycket tillfredsställande ända tills addison kommer i sista avsnittet. jaj, whaevvah
hur går det med allting? inte bra har jag hört?
move on.
hade du varit här hade du fått äta massa choklad, vi har det i överflöd.
här, ta en geishabit.
hör av dig snart, helst igår.
puss

det är mycket nu. det är jullov snart snart men det är mycket nu.
idag spelade vi battla på hjalmar bergman-teatern. det var häftigt.
det är ganska jobbigt att ha glasögon, liksom som att  titta ut genom ett fönster hela tiden.
fast jag vänjer mig nog.
snart börjar ugly betty.
vilket tråkigt inlägg det här blev.

sluta förvirra mig, det gör jag så bra själv.

dom säger de bästa är tagna, men dom ljuger, dom ljuger
för vi finns ju kvar

om dom bara gav oss chansen

lilla dumma jag

vad dum jag är

CHANGE YOUR MIND
CHANGE YOUR MIND
CHANGE YOUR MIND
CHANGE YOUR MIND

fan vad jag hatar mig själv ibland alltså.

det är så svårt att hinna med allt
man tänker ju att man borde ha tid, jag menar, om man har ett helt liv att ta av
jag menar, jag kommer säkert ha massa gånger i framtiden då jag sitter och inte har nåt att göra i flera timmar,
kan man inte ta lite därifrån?

eller så kan du ju göra mina läxor åt mig.

det är inte så att jag hatar livet, men jag hatar människorna.
jag hatar oss människor som förstör oss själva, som förstör andra
vi förgör allt vi rör och det vi inte ens har sett
vi fördömer människor vi aldrig pratat med, för att de inte är som oss
vi dödar djur och växter för att vi anser oss förmer än dem.
jag hatar oss
jag vill inte vara en av oss
vi är vår största fiende och när vi inser det äntligen är vi döda, utrotade, när vi kanske äntligen kommer på att det inte är bra det vi håller på med är allt borta, allt liv, all skönhet, all kärlek

nej, det är inte så att jag hatar livet, men jag hatar det vi gör med det.

you say sit down, it's just a talk

för att sätta mina tår i rörelse
har jag bestämt att jag ska förändra mitt liv
för att sätta mina tår i rörelse
ska jag gå med större kliv
för att sätta mina tår i rörelse
för att sätta mina tår i rörelse

och kanske följer resten av kroppen med.

hon vänder sig snabbt. ingen där.
såklart, hon är bara paranoid, som vanligt
men efter sjunde maj tycker hon att hon har rätt att vara det, efter sjunde maj har hon rätt att vara rädd.
det var varmt den kvällen, hon gick hem från en fest nånstans, hörde steg bakom sig, springande, bakom sig, nej, efter sjunde maj är mörker endast ett gömställe för någon som vill henne illa.
hon ökar takten, kastar ängsliga blickar över axeln, självförsvar; hon var sjuk på den idrottslektionen,
överfallslarm; det har aldrig blivit av att hon skaffat något
så hon snabbar på stegen, det är bäst så, ju fortare hon kommer hem, ju fortare är hon säker.
igenom parken nu. inte långt kvar, där, där bakom buskarna, där kanske någon gömmer sig,
hon försöker se oberörd ut men kan inte låta bli att stirra frenetiskt in i det mörka. ingen där.
sista biten springer hon, dörren upplåst, tur, nycklarna ligger längst ner i väskan,
hon borde lära sig.
snabbt in till sängen, sätter sig och andas ut
fånigt, tänker hon, men de söndertrasade kläderna nerpulade längst ner i lådan påminner henne om sjunde maj
och när hon lägger sig den kvällen släcker hon inte lampan
och när hon lägger sig den kvällen kommer sjunde maj tillbaka så fort hon stänger ögonen.

det är, jag vet inte
glad är jag,
för hur det är nu
men nöjd,
jag vet inte
men kommer jag nånsin bli nöjd,
jag vet inte.

för att se om jag klarar livet har det bestämts att jag idag ska prövas.
diverse hinder och frustrationsmoment har lagts framför mig och jag anser mig ha klarat provet så här långt då jag inte skrikit rakt ut en enda gång. jag har heller inte slagit någon annan eller mig själv, vilket är ett klart pluspoäng.
gråtit har jag visserligen, men jag väljer att förbise det.

jag ska gå och lägga mig snart, prövningen är väl bara under en dag?

varför möts alla andra med respekt och ånger när de säger ifrån när det för mig blir att jag till slut ber om förlåtelse själv? alltid är det så. det är jag som kämpar, jag som säger förlåt.

nu får ni kämpa för mig, för jag orkar inte be om ursäkt mer.
när jag är arg på er, och det är befogat, då är det ni, som ska be om ursäkt

JAG ORKAR INTE MER DET ÄR FÖR MYCKET