I'll let you know

hon vänder sig snabbt. ingen där.
såklart, hon är bara paranoid, som vanligt
men efter sjunde maj tycker hon att hon har rätt att vara det, efter sjunde maj har hon rätt att vara rädd.
det var varmt den kvällen, hon gick hem från en fest nånstans, hörde steg bakom sig, springande, bakom sig, nej, efter sjunde maj är mörker endast ett gömställe för någon som vill henne illa.
hon ökar takten, kastar ängsliga blickar över axeln, självförsvar; hon var sjuk på den idrottslektionen,
överfallslarm; det har aldrig blivit av att hon skaffat något
så hon snabbar på stegen, det är bäst så, ju fortare hon kommer hem, ju fortare är hon säker.
igenom parken nu. inte långt kvar, där, där bakom buskarna, där kanske någon gömmer sig,
hon försöker se oberörd ut men kan inte låta bli att stirra frenetiskt in i det mörka. ingen där.
sista biten springer hon, dörren upplåst, tur, nycklarna ligger längst ner i väskan,
hon borde lära sig.
snabbt in till sängen, sätter sig och andas ut
fånigt, tänker hon, men de söndertrasade kläderna nerpulade längst ner i lådan påminner henne om sjunde maj
och när hon lägger sig den kvällen släcker hon inte lampan
och när hon lägger sig den kvällen kommer sjunde maj tillbaka så fort hon stänger ögonen.