I'll let you know

Han hade lite extra vax i håret den här kvällen. Man vet ju aldrig, tänkte han. Hon kanske skulle vara där. Men vafan, hon kommer ändå inte lägga märke till mig, sa han till spegeln och tvättade händerna. Det var henne han hade drömt om sedan balen i nian. Hon hade blivit balens drottning och han hade sett henne för första gången. När hon stod där på scenen och rektorn satte plastkronan på hennes huvud var det som att någon hade tänt en tusen watts strålkastare bakom henne. Hon hade ett eget sken, en egen sol runtomkring sig. I alla fall i hans ögon. Nu, när de snart skulle sluta trean på gymnasiet var strålkastaren starkare än någonsin.

De gick inte i samma klass, men de hade franska tillsammans, två gånger i veckan. Han kände sig som en naiv åttondeklassare typ, när han tänkte på hur de två gånger fyrtio minuterna i veckan lyste upp hans liv. Han hade haft tjejer, det hade han, men han visste att det skulle vara en helt annan sak med henne. Han bara visste det. Och i kväll kanske det skulle hända nåt. Äsch, inbilla dig inget, tänkte han och drog på sig sina Vans. Han sa hejdå till sin mamma, som satt och tittade på Antikrundan i vardagsrummet. Han skulle hem till en kille i sin klass, Henrik, som hade fest. Han hade en halv sjuttis vodka inlindad i en tröja nerpulad i ryggsäcken. När han kom in i vardagsrummet såg han henne direkt. Strålkastaren var med henne överallt.

Hon satt i en soffa med några av sina vänner han kände igen från skolan.
Tja! Henrik hade kommit fram till honom, en öl i vardera hand, han erbjöd honom en, men han tackade nej, sa att han hade egen dricka, skulle bara gå och hämta nåt att blanda med.
När han gick förbi soffan kunde han inte låta bli att titta på henne, hennes sol lös så starkt. Hon tittade upp, kompisen brevid hade sett att han stirrade och knuffat henne i sidan.
Hon fnissade till, Vill du nåt eller? Asså, jag menar, har du ätit glosoppa till middag eller? Hennes vänner skrattade rått.

Han fortsatte gå utan att vända sig om, men hörde fortfarande hur de, uppenbarligen fulla, skrattade åt honom. Han var förvånad över det kalla, elaka i hennes röst.
Det var som att det blev mörkare i rummet ju mer de skrattade. Det tog ett tag innan han förstod att det var strålkastaren som slocknat.