I'll let you know

helt plötsligt började jag skaka i hela kroppen, inte jättemycket, men det kändes i hela kroppen. jag mådde illa också. jag mår mycket illa nu för tiden. jag är nervös tror jag. klockan två hade jag inte lyckats komma till ro än utan satt på golvet på toaletten. sluta gråta nu tänkte jag, eller egentligen gjorde jag inte det, jag ville gråta mer, men jag ville inte väcka nån kanske. jag viskade saker som mamma och jag klarar det inte men ingen hörde. jag hatar det här, hatar det, när jag inte kan sova, tror att jag ska spy, för att min hjärna och kropp reagerar dåligt mot stress och nervositet. jag hatar att inte kunna vara som de flesta andra, utan vara tvungen att alltid tänka på äta regelbundet, ha tillgång till te, men om jag ska sova där, hur gör jag då? och tänk om jag mår illa? kronisk magkatarr och kolon irritabel tarm.

"Man måste lära sig att leva med det, det finns inget botemedel."

Jag vet att jag har det bättre än de flesta, jag måste bara få tycka lite synd om mig själv ibland.

(och tänk om jag inte kan åka tänk om jag måste åka hem tidigare tänk om jag ligger vaken och alla andra sover tänk om de blir fulla och jag är ensam nykter och tänk om jag inte tycker det är kul och tänk om jag får ångest och tänk om)

jag måste tänka om. nåt sånt sa hon, när jag ringde henne igår natt och grät i telefonen, som jag gjort förut, hon är bra att prata med då, säger förnuftiga saker, tvingar mig att förstå, tröstar.
jag vill inte börja gråta igen, så jag slutar skriva nu.