I'll let you know

-varför gråter hon? säger barnet och pekar oblygt på tjejen i busskuren
-schh, peka inte.
-men varför gråter hon? är hon ledsen? varför är hon ledsen mamma?
-jag vet inte gumman, nej, sluta, peka inte säger jag.
-men om det är synd om henne ska man väl trösta henne, du tröstar ju alltid mig.
-ja, men jag är din mamma. sluta nu, glo inte på henne sådär.
-men får bara mammor trösta?
-nej, självklart inte, åh, bussen är försenad, vi kommer precis till bolibompa, gumman, bra va?
-men hon gråter ju mamma. jag vill trösta henne.
-nu slutar du. det är inte vårt problem, vi måste hem, säger mamman.
barnet är tyst ett tag, men fortsätter att iaktta tjejen som sitter i busskuren brevid dem, tårar rinner nedför tjejens kinder.
-men, säger barnet efter ett tag, om jag skulle va ledsen, så ledsen att jag grät mitt på en busshållsplats, skulle jag nog velat att nån skulle tycka att det var dens problem och strunta i bolibompa för min skull.
-vi ska äta lasagne ikväll, det blir väl gott, säger mamman och föser sin dotter mot bussen.