I'll let you know

om några dagar ska jag aldrig mer kunna säga att de är mina klasskompisar.förtvivlan är ett för litet ord för att beskriva mina känslor.jag kommer sakna så mycket, det gör redan ont.jag vill inte att det här ska hända, inte nu.trots att det är nu som mina drömmar håller på att formas till verklighet.jag vet inte vad jag duger till längre.varför är jag preliminärintagen där ?varför vill de ha mig??varför kan jag inte få stanna i dessa ögonblick för alltid?...nej, jag vet, det går inte, men jag skulle vart lycklig.nu vet jag inte längre.jag vill till gotland. men samtidigt inte eftersom det tar bort mig från ER.åh, jag älskar er men tänk om ni glömmer mig? hittar nån som inte är lika jobbig som jag, som är bättre. glöm mig.för jag håller på att glömma mig själv.jag vet inte vad som är jag längre. och vad som inte är det.jag gråter när jag skriver det här, men tårarna är en vana nu.jag har vant mig vid dem och märker dem knappt längre.jag är trött på att gråta mig till sömns varje natt men har vant mig.är likgiltig nu.ni behöver inte läsa det här.jag behövde bara skriva bort lite känslor för min egen skull.glöm mig.jag är er för evigt men snälla, glöm mig.