hektisk/apatisk
På fredag är det matteprov på kapitel ett och tre i vår matte-b-bok.
Jag kan inte med ord beskriva hur mycket det suger.
Jag, som alltid åtminstonde lyckats skrapa till mig ett G fruktar nu att jag inte ens kommer klara det.
Jag försöker plugga men jag fattar ju inte! Bosse (grr) förklarar men jag kan för mitt liv inte förstå vad han menar.
y=kx+m? det där ska man tydligen kunna. "Om du kan det, klarar du provet!"
Ja, jag har memorerat frasen, men vad fan hjälper det om jag inte fattar vad den är till för??
Just nu är jag ganska borta. Det är så mycket som händer, hela tiden nya saker jag ska ta ställning till, nya grejer jag "Bara måste vara med på!" och plugg som måste göras. Jag har liksom inte tid att vara glad över våren, eller fundera över huruvida jag ska göra nåt åt min status eller inte. Jag hinner inte.
När jag väl har en stund över, som jag kunde ha använt till plugg, sitter jag mest apatisk framför tv:n, datorn, eller som idag; jag målade kanske femtio olika målningar, de flesta av granar, i några timmar.
Min katt, Bamse, dog i fredags. Jag vet inte riktigt hur det känns, jag har inte kännt efter än. När min pappa ringde och sa det, jag grät förstås, men efter att jag lagt på satt jag i kanske en halvtimme och läste telefonkatalogen.
Jag har ingen aning om varför, men jag tror det är en ganska bra bild av hur jag ligger till just nu.
Nog om det.
I lördags gjorde jag monologen Apelsinen på Haga-biblioteket och Stadsbiblioteket. Shit. Jag var så nervös att jag seriöst trodde jag skulle spy på scen. På haga var det inte så mycket folk, mest barn, jag körde inte fullt ut för de satt på främsta raden och jag vågade inte, de var kanske sju till elva och jag kände att de nog inte var målgruppen direkt. Sen på Stadsbiblioteket var det mer folk. Puh, kanske trettio pers. Jag satt bakom en bokhylla och skakade.
När jag väl kom upp gick det bra. När den första paniknervositeten lagt sig kändes det skitbra och det var värt det.
Efteråt fick jag jättemycket fin respons och jag blev ganska glad över mig själv, att jag klarade det, att jag stod där själv och gjorde den här monologen och att jag tydligen gjorde det bra.
Nu ringer Hasse mig och säger att han kanske ska åka till Glasgow. Jag vill också åka till Glasgow.
Nej, nu måste jag seriöst plugga matte annars kommer jag bli arg på mig själv.
Grattis till den som läste allt.
Du kanske borde släppa kraven på dig själv ett tag? Visst att du har ett mål du vill uppnå, men du får ju inte tappa bort dig själv på vägen. Du kanske helt enkelt borde säga nej till någon av de där grejerna du "bara måste vara med på", och visst, det kan kännas jobbigt och som att du missar nåt. Men det kanske det är värt. Annars blir det så lätt att man lever ett låtsasliv, som utifrån ser lyckligt ut, och man kan till och med lura sig själv att man är lycklig och lyckad och mår super. Men samtidigt har man tappat sig själv på vägen, allt är bara en fasad, och innanför den är det tomt. Och man vågar inte släppa masken för att man är rädd för det som kan finnas under den.
Jag känner inte dig, så de här tankarna kanske är helt fel, och jag kanske missuppfattat dig totalt, och i så fall kan du bara ignorera denna kommentar. Men om jag kanske inte är helt ute och cyklar, ber jag dig att tänka efter en extra gång, nästa gång du får ett erbjudande som du inte kan motstå. Är det värt det? I vissa fall är det säkert det, men inte alltid.
Jaja, nu ska jag sluta. Förlåt om jag slösat bort din tid, och tack för att du ändå läst (om du nu gjort det och inte bara scrollat igenom allt).
Lycka till med framtiden.
I may be back sometime in the future.
oj, tack vem är du?
uhh spooky vem är duden